andas dimma mot glaset
drar mitt finger
skapar mjuka drag
mitt namn
i kondenserad luft
spegelvänt

och då blundar jag på ena ögat
ser bara ängelen på min andra axel
och förtränger djävulen som
lever i blindo

ser en ny värld
nya möjligheter
i dessa nya människor
nya tryggheter
nya skepp att bränna

står så där
mellan avsatserna
över stupet
och vet inte bättre än att
hålla blicken fäst
vid horisontlinjen
för att inte ramla
ner

och så omfamnas jag ibland
gråter glädjetårar
och kan inte göra annat än
att försöka sätta ord
på den känsla som uppstår
när jag betraktas som
värdig