Minns en gång då jag skämtade trots att det var det mest seriösa. Skämtade och sa att han skulle skriva en låt om mig och han svarade denna förvirrade tolvåring att han inte visste vad han skulle skriva. Det var där och då jag insåg att det bara var jag som var kär och han var vilse på en väg som jag inte fick promenera med honom på. Jag insåg att om alla mina ord handlar om honom och han inte kan skriva en låt om mig så är han inte kär. Det var i det ögonblicket som jag insåg att det inte skulle bli vi.

Det är så lätt att falla ner i havet av fjärilar i magen, det är så frestande att leva i världen där livet inte är annat än vackra färger och pirr i magen. Men fjärilar är inte bara vackra utan även lika sköra. Det räcker med en kyss så går vingarna sönder och historian tar slut.

Men det är så frestande så frestande att dyka så djupt in i lyckan, att låtsas som att världen runt omkring inte existerar utan bara kasta sin in i bubblan där det pirrar i magen. Det är allt för frestande då allt omkring är som fjärilar, är allt för sköra. Men det är svårt, för fjärilarna i magen är tyngre än dem ser ut. Sådana som gör så att det gör ont, sådana som gör att man tvingas ner på jorden, sådana som gör att man ger upp för det är för svårt att hoppa. Att släppa taget om det som kunde blivit.

Vilka är vi? Jag är intensiv och mycket medan du är genomtänkt och djupare. Dina ord väger tyngre än mina då du har format om dem i tanken gång på gång innan du släpper ut dem. Jag är motsatsen, säger en massa för att sedan överanalysera varenda ord.
Vilka är vi, du med dina seniga händer och isiga ögon och jag med mina långa naglar och mörka ögon. Du som för dina fingrar graciöst över tingen du placerar dem ovanpå medan jag förstör allt jag rör med mina klumpiga händer.