I ormgropens köld trots sina vinterkläder fann Leopold ingen ro.
Inslagen i sina vinterkläder lämnade han ormboet och kröp över berget för att finna ingången till evigheten men fann i stället utgången .
Han måste alltså befunnit sig i evigheten och blev helt perplex över insikten.
Han måste ju ha gått in någon gång eftersom han nu gick ut, det hade han inget som helst minne av.
Evigheten kanske inte fanns tänkte han, men den hade uppenbarligen varit då han ju var på väg ut därifrån.
Han bestämde sig för att hitta svar på denna gåta i litteraturen.
Schopenhauer , Kant, Kirkegaard Rosseau, Heidegger , Voltaire gav honom inget svar, inte Iliaden heller.
Dores bilder gav honom en funderare.
Processen och Slottet gjorde honom nästan tokig.
Koranen och bibeln gjorde honom bara mer förvirrad.
Han beslöt sig för att börja skriva själv för att få svar på gåtan.
Han skrev som en besatt mer och mer fortare och fortare , när han försökte läsa vad han skrivit så förstod han ingenting , frustrerad beslöt han sig att krypa tillbaks i ormgropen för att aldrig lämna den mer.