Jag står framför skrivbordet och tummar på min mössa.
Där sitter han i sin uniform med pappren framför sig,
känner han inte igen mig ? vi bodde ju grannar.
Han tittar upp, är bara i tjugofemårsåldern men har
redan två guldstreck på axlarna.
”Alexander Gould” säger han, ”vi känner ju varandra.”
Jag nickar, han tittar på den gula judestjärnan på min slitna kavaj.
Han tar upp en pärm från skrivbordet och bläddrar.
”Ni blir tillfälligt arbetsplacerad på en fabrik i Westfahlen”
säger han och ger mig ett papper med instruktioner.
”Din mamma var ofta hos oss och drack kaffe. Ibland var du med,
minns du det?” sade jag och försöker fånga hans blick.
Han tittar på mig med stålgrå ögon,
tar sin penna och bockar av mig på sin lista.
Nästa säger han och vinkar fram mannen bakom mig.