Tiden känns sliten när den lunkar på, som om den tröttnat på att gå runt i samma spår. Kanske den är less på att alltid vara granskad och iakttagen?

Trött även jag, på att vara tillräckligt bra.
Måste skriva vackert, måste beröra. Likt känslan hos ett frisläppt djur som efter fångenskap springer till skogs.

Ställer upp bokstäver men gömmer mig i det finstilta.

Tyngden av alla masker i ryggsäcken tvingar mig att gå i upptrampade spår, fast helst vill jag vandra fri och lätt.

Jag vill slå näven genom det krackelerade skalet, låta det rämna och bli grus vid mina fötter.

Slänga min packning, inte följa någon stig, våga vara äkta!