Du satt på tunnelbanans plattform,
med ansiktet vilande i handen,
du såg ett meddelande på din mobil
och grät stirrande och så otröstligt,
när jag passerade framför dig.

Jag undrade över vilka känslor
orsakade dina bedrövade tårar,
så ensamma och smärtsamma.

Kanske kunde du inte längre gå
när något bedrövligt brast inom dig.
Så det kunde ha varit, vill jag tro
Vad som hände därefter
får jag väl aldrig veta.

Det fanns ingen i din väg hem
under flygning av din själ.
Bara jag såg dig och grät med dig
i tystnad… inom mig.