när varje led i kroppen 

bruten av värk är

och vätskan i lungorna

hindrar talet


när fysiken är fjärran

och psyket i moll

när pillren är för många

och drömmarna för få


när längtan efter befrielse är stor

vänder den gamle ansiktet bort

ser oseende ut genom fönstret

regnet trummar kallt och hårt


när mörkret omsluter

så hörs en liten röst viska inom

minns mig som jag var

inte svag som nu


en dag var jag i min fulla kraft

jag arbetade och jag älskade

jag var en av er


nu är jag just ingen mer

men än andas jag

än andas jag