Den stora syskonskaran, vi ingifta och någon ny kärlek satt där runt bordet.
Alla hyggliga, dugliga, duktiga människor.
Det dracks vin till maten, någon drack enbart bubbelvatten.
Stämningen var god, alla pratade på glatt.
Åsikterna skiftade, och jag som ingift funderade på
hur det kan skilja så mycket mellan åsikterna i en
syskonskara med samma föräldrar, som alla vuxit upp tillsammans.
Jag tänkte att det faktiskt är något bra, att barn i samma familj
växer upp till olika sorters människor med vitt skilda yrken, uppgifter och åsikter.
Uppväxten måste ha varit någorlunda lycklig, trots
att jag ibland fått skenet av att det inte alltid varit så.
Samtalet flöt på om barn och barnbarn, om arbete och äldre släktingar.
Sjukvårdens dåliga bemötande dök upp på grund av att någon hade känt sig klantigt bemött vid ett besök på stadens lasarett.
Då hettade det till!
Ett av syskonen är läkare, och han visste naturligtvis hur det var
och hur det kunde vara, sett från den inre sidan av sjukvårdsapparaten.
Samtalet återvände snart till mer neutrala samtalsämnen.
En middag, då alla är samlade är ett tillfälle som inte inträffar så ofta och då önskar alla att ingen ska bli ledsen eller arg.

Då kom jag att tänka på en sak och jag sa högt:
- Om jag blir sjuk, om jag blir så sjuk att jag inte kan bli frisk igen och
om jag då blir sängliggande för resten av livet, lägg mig då så att jag kan få se himlen och molnen fara förbi.
Ingen svarade mig, samtalet flöt på, och hade flutit på vidare över mitt huvud medan jag var kvar mentalt i sjukvårdsdiskussionen.

Men han, läkaren, lyfte sitt huvud och mötte min blick rakt över vinglasen
och jag såg att han hade lyssnat sparat vad jag hade sagt inom sig.
Vi hörde inte vad de andra sa just då, vi fick kontakt genom ögonen.

Jag kände att han kommer att se till att jag får se himlen
om svår sjukdom drabbar mig.
Och jag kände mig stolt över att känna honom och glad över att
veta att han är god mot sina patienter.
En sekund var allt som behövdes för mig för att få veta något stort och
viktigt om honom.

Sen återgick jag till att samtala om barn, barnbarn och vackra framgångssagor med de andra, men nu lite mera närvarande.