Mina tankar väcktes när jag såg vår gamla trotjänare, biet. Detta kloka kollektiv med monistiskt styrda individer. Energibesparingen som vi tagit i vår tjänst och där vi skoningslöst utnyttjar produkter som hen producerar. Jag väljer det nya ordet hen för hen är en hona med vilande sköte. En enda hona styr för att eliminera könsliga strider, för det första och för att inga strider skall uppstå bland honor om favorisering av hanen. Han måste finnas men är av underordnad betydelse. Endast brukad i sällsynta fall som reproducerbar. Då med dödlig utgång.
Kanske därför som han åtnjuter lättingens förnöjsamma status i samhällsstrukturen.
Hos biet finns den smartast uträknade förmågan att hushålla med kroppens resurser, för varje hen är ett transportfordon väl anpassat till ett ekologiskt system. Förbrukningen av ett givet bränsle får inte överstiga nyttan av den transporterade produkten. Blommornas nektar och pollen måste hem till kupan och där behandlas och omvandlas till nyttoprodukter för deras överlevnad på längre sikt.
Nektar omvandlas till en långtidslagrad honung för framtida bruk. Pollen ges till de små barnen i kupan och styr deras utveckling. Det är här den domesticerande människan kommer i bilden. Slutprodukten av blommans nektar är rena energidundret även oss.
Men att domesticera någon är att veta hur man kan både produkt och arbetsinsats gjorda för bådas nytta.

Klok är biet, hon använder inte mera bränsle för sina transporter än att hen kan få ett överskott att spara för framtiden.

Man borde nog överföra den iden till mänskliga aktiviteter. Vi transporterar numera många produkter med energikrävande fordon. Vi borde göra som biet. Transporten får inte kräva mera energi, än att transporten av produktens värde och nyttoeffekt är försumbar. Kanske vi och vår jord skulle vara realt sett lyckligare då men först och främst skulle vi leva mycket mera resurssnålt och inte utnyttja framtidens resurs i förtid.

© Bosse 13 januari 2018.