Mitt rike är icke av denna världen. Sliten nästan likt en floska är uttrycket. Trots det har citatet blivit en ledstjärna inom hela kristendomen, men hur är det med efterföljsamheten. Är detta bara en manifestation i ord. Mina minnen går undrande till detta när jag lyssnar till musiken ur skivan, ”det förlorade kungariket”. Musik som va nutida vid tiden när Katarerna ännu fanns till som en maktfaktor inom de kristna. De levde och verkade med en utövande kristendom, eller man kanske skall säga att de levde i kristendomen.
Denna utövande kristendom, vilkens största plikt var att Kristi ord, att mitt rike är icke av denna världen vara livets mål och en levnadsregel. Man följde inte bara detta slaviskt med ordens förkunnelse, utan man levde sitt liv så att man genom tro och handling kunde uppnå den frid och kunskap som man kunde hämta ur dessa ord. Deras livsvisdom och fredssträvande oroade omvärlden. I snart tusen år hade de existerat som en fridfull kanske en ursprunglig efterföljare av de ord sos Mästaren gav som sin avskedsgåva. Med det budskap som Kristus förmedlade när lärjungarna hade samlats vid Betania lämnades de att försöka lösa uppgiften enligt den egna kunskapen, som tiden tillsammans med Mästaren gett dem.

Nu så här mitt i vintern med flera månader kvar till firandet av det under som skedde i Betania för tvåtusen år sedan. Med katarerna decimerade till nästan noll personer och deras leverne och livsmål som en myt att berätta med saknad och som bevis på sorgligt utövande av en despotisk maktfaktor.
Nutidens dilemma är vad gör vi vi med alla dessa storhelger som vi har framför oss, nu i första halvan av året. Kan vi återuppväcka en religiös betydelse eller är detta bara ännu en Katarhändelse, något som saknar relevans i dagens samhälle.

En av våra många religiöst influerade lediga dagar avslutar den stora påskhelgen med undret i Betania. Att jag skriver influerad beror på att denna dag är i nutid bara en dag som för de flesta existerar som en välkommen ledighet i arbetsveckan. Ett tips som jag såg i en tidning handlade om att maxa sin ledighet i samband med denna helgdag??
Varför firar vi och vad, vem ställer sig den frågan? Som kristen och gammal tror jag mig veta att detta är den 39:de, dagen efter Kristi uppståndelse, det är dagen som lärjungarna samlades I Betania och fick mottaga välsignelse varefter Kristus uppsteg till Himmelen.
Jaha, alltså detta skedde efter några förmanande ord från deras Mästare och lärare, sedan bara försvann han, som om han aldrig existerat i denna sinnevärlden.
Lärjungarna var lämnade ensamma med en uppgift som verkade vara helt Oöverstiglig. De, Lärjungarna skulle föra Kristi budskap vidare ut till alla människor i hela världen. Då var ju inte världen så stor. Kanske bara ett litet område omgivet av hav och möjligen vatten. Komma ihåg måste vi också att jorden var en platt företeelse, visserligen ganska stor och bebodd av må varelser och människor.
Jorden var himmelens centrum kring vilken månen, solen och alla stjärnorna kretsade. Rom var naven för all civilisation. Nu skulle de ge sig ut och berätta om Kristi budskap och förkunnelse.
Berätta för alla de träffade oavsett hudfärg, kön mm om det fantastiska att kärleken mellan människorna stod över allt annat. Berätta det i den värld som de kände, en värld full av stridigheter, krig, snikenhet och avund. Detta måste ha varit ett fruktansvärt slag i ansiktet på den lilla grupp av människor som förlitat sig på mästaren och hans ledarskap. Kristus var ju odödlig han hade återuppstått efter korsfästningens död. De hade förlitat sig på att han skulle vägleda dem in i en annan värld där representera Kärleken men även den odödliga makten. Kände de inte förtvivlan och skräck när de såg Honom bara försvinna. Dunsta bort som ett uppåtstigande rökmoln. Med några ord som betydde, nu har jag visat er början på min mission, ni känner mitt budskap. Nu får ni fixa resten själva.
Som Kristen i dag i detta land känner man sig nog lika ensam och utlämnad i den tro som man blev fostrad i.
Men jag blev även fostrad i att tro att hoppet i Kristus är starkare än allt, för Kärleken till Gud är evig.

© Bosse 18 januari 2018.