Jag satt på en stol, utanför rummet där dom öppnade dig.
Jag ville att någon skulle komma och tala om någonting för mig.
Men det var ingen som kom, utan jag satt där helt för mig själv.
Och en sak, min vän, skall jag berätta…. Att jag aldrig har varit så rädd.

Å denna ångest, att inte kunna göra något alls.
Den gjorde så ont i mitt själ, som om du inte fanns.
Men plötsligt kom dom ut med en låda och där i där låg mitt barn…
Och hon var så vacker och alldeles underbar.

Nu när det gått, åtta månader ungefär.
Hon växer, leker och frodas, precis som sig bör.
Hon är som den vackraste morgon, när hon emot mig ler.
Frågan den är ganska enkel… jag kommer aldrig att älska någon mer.

Dom två första åren, dom har kommit och gått som dom ska.
Hon har blivit rätt duktig på att gå och pratar gör hon ganska bra.
Det har hänt några gånger, att hon har kommit fram till mig…
Och viskat i mitt öra…. Pappa jag älskar dig.

Du börjar bli stor nu, häromdan fyllde du 16 år.
Tiden bara flyger iväg, jag förundras över hur snabbt det går.
Det känns som det var häromdan, när jag satt där på min stol.
O dom rullade ut dig, du var den vårens allra första sol.