Har sett en vacker och gripande dokumentärfilm om gatukatterna i Istanbul. Den gav mig en smula hopp och tro på framtiden efteråt. Några tankar i filmen utsagda av  människor som hjälper katterna att få ett bra liv tecknade jag ner:

De kan inte flyga iväg som fåglar så vi måste ta hand om dem så gott vi kan.

Det sägs att katter vet att Gud finns men att hundar inte vet det.

Hundar ser människan som Gud men det gör inte katter.

När en katt jamar vid ens fötter och ser upp mot en då är det livet som ler mot en.

Allt är vackert om man ser på det med kärlek.

Själv skrev jag en liten tanka efter att jag sett filmen:

Omsorgen om djur
och respekt för vår nästa
är avgörande
om vi ska kunna leva
i en meningsfull framtid