Kvinnan går in genom ett valv, från gatan sett. Inne på gården finns det grönska. Några cyklar i ett stall och ett bord och några stolar. Då hon stängt en grön och hög grind bakom sig, går hon mot en dörr i ena hörnet av gården. Hon ringer på och efter några sekunder hörs det en signal. Dörren går utåt. Den öppnas av en person i personalen och de utbyter hälsningar. Sedan går hon fram till en reception. Hon hälsar och betalar. Som avskedsrepliket hörs därefter...
- Hej då, Majken.
- Hej då, Veronika. Hörs kvinnan i reception säga.
Sedan går Veronika bort till en stol och sätter sig.
En dörr i närheten öppnas efter ungefär sju minuter och Veronika stiger in. De båda kvinnorna hälsar på varandra och sätter sig sedan i varsin stol med djupröd skinnklädsel.
De sitter en stund och verkar ta in stundens allvar. Så börjar de småprata en stund och kommer sedan till saken. Veronika är arg på sin väninna Sara. Kvinnan Veronika gått in hos och nu sitter mitt emot, yttrar sig som ett slags svar på något Veronika nyss sagt.
- Att jag var förvånad över att hon inte skrev tillbaka, berodde på att jag trodde du behandlade henne som en vän.
- Jo, men det gör jag. Vi är vänner. Jag skriver till henne och hon svarar inte.
- Har du sagt på det viset till henne?
- Hur menar du?
- Du har skrivit till henne och bett henne svara?
- Ja. Precis så.
- Har du givit henne friheten att skriva då hon har lust till det. Eller bara skriva som ett svar på att du har skrivit?
- Vad är det för skillnad?
- Skillnaden är om hon har lust att skriva så gör hon det. Om du skriver och kräver att hon skall svara, upplever hon det som ett tvång. - Vad betyder det?
- Om hon är tvingad att svara. För att du har skrivit. Då skriver hon alltså som om du vore hennes fångvaktare och hon din fånge.
- Hur menar du?
- Hon känner det som ett tvång att skriva, om du försöker tvinga henne att skriva.
- Om jag skriver, då skall väl hon svara?
- Bara om hon vill det själv. Om det är av eget fritt val. Som en brevväxling. Som en överenskommelse. Om hon känner sig ofri, då kan du i och för sig skriva. Men hon kommer inte att svara.
- Du menar att jag förstört eller i alla fall stört vår relation genom att vara krävande. Istället för att bjuda in, erbjuda min vänskap?
- Ungefär så.
- Går det att reparera?
- Kanske. Du får förklara för henne att du kommer att fortsätta skriva till henne. Och att hon har möjligheten att skriva om hon vill. Som hon vill. Förvänta dig bara inte svar. Skriv mera i hopp om. Kanske att du bara skriver till henne som om du ville ha någon att skriva till.
- Som om jag skrev en dagbok?
- Kanske det. Du skriver till din son?
- Jo. Då och då.
- Förväntar du dig svar från honom?
- Nej.
- Och varför inte det?
- Han är ju... Han läser vad jag skrivit. Men han har inte begrepp om att han bör eller kan svara.
- Mm. Ändå skriver du... På honom ställer du inte krav på några svar.
- Det förstås.
- Jag tror inte vi hinner mer idag. Pernilla ser på väggklockan. Men vi ses ju nästa tisdag?
- Ja. Just det. Nästa tisdag blir det ett uppehåll.
- Jaså. Varför det.
- Av särskilda skäl.
- Menar du att det finns viktigare saker än...
- Jag skall på begravning. Du kanske vill bjudas in?
Mer förtäljer inte historien. Av särskilda skäl.