Du förtrollade mig med din styrka & charm, än fast ditt hjärta var så trasigt & din själ så vilsen & kall, så var du ändå alltid så ödmjuk, jordnära & varm. Du vandrade ända ifrån barnsben till slutet, med en ryggsäck så tung. Du tog omvägar, letade överallt, men du fann aldrig riktigt hem & tillslut gav du upp, om allt.. Jag önskar att jag hade nått ända fram till din djupaste, hemligaste vrå, men jag gjorde inte riktigt det, för enligt dig så fanns ingen sådan. Men det vet jag, för jag såg i periferin, i skuggan bakom muren så såg jag när dina tårar långsamt rullade ned för dina kinder. Jag såg dig Jesper, jag såg så mycket mer än du någonsin kunde ha anat.

Jag såg hur du försökte, hur du sprang i timmar, i cirklar, i uppför & nedför, överallt & ingenstans, allt endast för att finna dig själv. Du hittade aldrig det du sökte men kanske har du gjort det nu..? Jag önskar jag kunde frågat dig, jag önskar att jag visste, men bara du vet. Du, bara du Jesper, vet nu av alla oss, hur himlen ter sig inifrån & ut. Jag tittar upp & du.. du tittar ner.

Jag sitter i timmar & försöker att förstå hur du, mitt i all smärta faktiskt kunde skina så som du gjorde..? Men jag vet ju, du ville aldrig att någon skulle vara ledsen. Du ville aldrig vara till besvär, aldrig ville du visa tårarna dina som rann, styrkan som tillslut brast, blodet ditt som rann eller hoppet ditt, som den där kvällen då du försvann, inte längre brann. Vad tänkte du då? Då när du stod där bakom ridån, redo för att avsluta allt & från jorden gå? Så ensam & tyst så lämnade du allt & gick, aldrig kunde jag ens tänka mig att jag kunde få så svårt att andas, så som jag då fick.. Då när jag sveptes med ut i tomheten & chockerande sorg - i samma sekund som jag fick beskedet, om att du Jesper hade valt att avsluta din kamp här på jorden. När jag fick höra de där orden som jag bara hade hoppats på skulle vara något som sades i min värsta mardröm; Han.är.död...

Hade jag förlorat dig. Har jag förlorat dig. Ja. Jag har förlorat, jag har mist dig.

Med de tyngsta stegen jag någonsin tvingats ta, så gick jag den där dagen till församlingsgården för att tända ett ljus för dig. För att förstå, för att gråta över orättvisan, sorgen, smärtan, saknaden & maktlösheten, men inget kunde jag förstå. Inget kunde jag greppa, inget kunde jag känna, för allt var bara tomt, tyst & mörkt. Sedan den dagen så har jag famlat omkring som i en rymd utan känslor. I oändligheten utan någonting alls. Allt har vart som med andan i halsen, som med kniven i bröstet & jag vet, jag vet att det här bara är en början. Det här är bara början på livet utan dig - min andra stora förlust här under mina rangliga 19 år, funnen på denna jord. Aldrig kunde jag ana att du min vän, en dag skulle bli en såhär stor sorg hos mig. Nog för att du är lycka, skratt, liv, harmoni & mycket mer än så, men sorgen väger tungt. Inte riktigt tyngre, men väldigt, väldigt tungt. Tyngre än vad du kunde ha anat, att den skulle göra...

På toppen av fjället, i den djupaste dalen tar jag mig dit, finner jag då svaren? Svaren på alla tankar jag tänkt, svaren på varför - det känns som jag dränks.

Dränks i den kallaste, mörkaste källan jag simmar, jag gråter, jag ler allt för sällan.

I skriken, i sorgen, i väntan på din röst, kom snälla ge mig bara lite tröst & dra sedan kniven ut ur mitt bröst. För det gör ju så ont, men brorsan hör på - jag glömmer dig aldrig, jag älskar dig så. En vacker dag vi tillsammans på nytt får stå & fram tills den dagen, så är det för dig, mitt hjärta ska slå! <3