Det känns som om jag befinner mig på en tom plats,
Utan glädje, utan sorg, utan drömmar.
Det förvånar mig att jag är här, jag som länge trott,
Att denna platsen inte var för mig.
Vad är jag? Ett liv som andra - varför skulle jag vara bättre?
Mer skonad ifrån Intet, besparad detta tomrum?
Jag var trygg i detta, min glädje var min garant,
Mitt Syfte mitt ankare, min fullkomlighet, mitt beskydd.
Jag hade fel.
Vad har jag att säga nu? Att jag var dumdristig?
Fylld av övermod? Att jag var ung? Kanske att jag var Ung.
För nu plötsligt känns det som om jag är berövad
Min oskyldiga tro på Meningen. Jag, ett liv som andra.
Varför skulle jag vara bättre? Har jag utmärkt mig så?
Eller föddes jag imun, märkt obehörig för tomheten, speciell.
Var det i detta mitt förtroende vilat?
Jag vet vad jag måste säga nu, vad jag måste säga,
Nu när jag är Här: Denna platsen var också för mig.
Ännu en själ i ledet, ej skonad, ej beskyddad, ej utvald.
Jag, ett liv likt andra - nu utan glädje och sorg, utan drömmar.
Förvånad att jag hade fel.