I ljuvaste skogar jag ensligheten njuter!
Å vilken vällust som ensligheten bjuder!
Där mannens håg från farhågor fredas
Och fritt av det goda låter sig ledas;
Där sinnena skådar den himmelska ordning,
Och höga tankar anar vad skaparen är.
Kontemplation här allenast har en plats,
Av gränser ej bunden, av hoppets vinge buren,
Klättrar ända till stjärnor; naturen är där under.
Intet stör din stillhet, allt står till din tjänst,
Vad syn blir till en tanke (vetenskapens moder),
Vackra fåglar vänligt harmoni dig bereder,
Sköna skogens skugga är nog som skydd,
För dig ingen fara, om ej den i dig bor.

I ljuvaste skogar jag ensligheten njuter!
Å vilken vällust som ensligheten bjuder!
Här finns inget svek, dolt i oskuldsfullhet,
Ej avundens ormblick hittar någon hamn,
Ej smickrarna giftigt här insinuerar,
Ej sluga humoristers sumpiga synpunkt,
Ej bjudes egennyttan hövligt att förföra,
Ej bortpratad tid, dumhetens grogrund,
Ej tomma plikter, ej högfärdens hinder,
Ej struntviktig titel förblindar oss,
Ej gyllene bojor benämnes paradis,
Här orätt är okänt; förtal är blasfemi.
Håll undan från skadelust, sådan finns ej här.
Vem skulle väl ympa ett träd med hyckleri?

I ljuvaste skogar jag ensligheten njuter!
Å vad vällust ensligheten bjuder!
Men ändå, kära jord, om en själ i slott är fången
Så ljuv som violer, vacker som en lilja,
Högrest som cedern, röst skönare än fåglars,
Vars närvaro ger trygghet, faran henne flyr;
Sådan visdom som hennes ger betraktelsen liv;
Sådan godhet som hennes enkelhets triumf;
Där avundens ormblick viker undan eller dör,
Förtal finner ej svepskäl, smicker går förbi;
Åh! Om en sådan önskar leva undandraget,
Vi tar glada emot hennes steg, hennes ögon,
Och tror ej hon ska störa i vår enslighet,
För sådant sällskap täckes sådan enslighet.


Sir Philip Sidney (1554 – 1586)
(översättning: Jan-Erik Gunnard)