Sitter med min mormors bibel, en gammal stor tung artefakt. Ryggbunden med välgarvat läder. Bokstäver i guld BIBLIA står det.
Heligt andas den en fysiska utstrålningen ifall man förstår vad ordet innebär. Öppnar boken och närvaron blir påtaglig, skriftens typsnitt med gammaldags udda bokstavstyper. En arketypisk skrift för att påminna oss om vårt nordiska ursprung.
Rakryggat stelt med små fraktala utsmyckningar en påminnelse om offentlig dokumentation.
Minnesbilden utvecklas till en syn i förfluten tid, hon Mathilda Gunnila som hon hette i födslo och dopnamn läste alltid mödosamt helgens bibelord redan på fredagskvällen.
Satt med bibeln vid sitt lilla bord i sin sovkammare. Den nytända brasan sprakade och knäppte i kakelugnen.
Jag såg i smyg in genom den med en liten gläntande springa öppna dörren.
Hon läste mumlande och fingret följe den svårlästa texten. Ibland tyckte jag att den lät förargad nästan aggressiv, men så återsjönk den ned till sin mumelnivå.
Mormor hade aldrig fått gå i skola och att läsa och skriva hade inte varit nödvändigt för henne som kvinna och en enkel arbetsslav i både fabrik och som barnafödande åt en vänlig man, hade inget behov av att kunna läsa och skriva. Så var det ju tänkt och välberäknat av samhället.
Kvinna bliv vid ditt gudomliga uppdrag, så var den allmänna ordningen i samhället och detta fick alla individer att slipa av sina udda funderingar och taggiga frågor. Vad skulle den fattige kunna ha för behov av dessa kunskaper, de ansågs inte nödvändiga för att generera bröd och nödtorft för deras samhällsklass.
Var hon lärt sig läsa denna bibeltext om även nödtorftig. Tillföra och förse den med egna tillägg och med egna visdomsord, detta tillhör en annan berättelse lång borta från den stilla hegdagsfrid som bibelordet talade till henne i denna kväll.
Jag hörde genom dörrspringan hur hon avslutade sin läsning med med orden; och kvinnorna gåvo mästaren tjänster inför morgondagen, ty ingen skulle veta vem som mera skulle återuppstå i sin skapnad.
Det är snart påsk tänkte jag och smög in på mitt rum, uppståndelsetid och vårglädje väntade.
Mormor hade säkert knäppt sina händer och bett sin bön stängt igen den heliga boken kring sitt budskap och lagt det röda sidenbandet som markering för den lästa texten.
Snart skulle hon komma in för att säga god natt, jag borstade snabbt tänderna spottade ut gurgelvattnet i pottan, det luktade svagt mentol. Snart visste jag att hon stod i i dörren i sitt urtvättade flanellnattlinne, en gammal krum änglalik varelse som var likt ett minne från en tid förut när en mänsklig gemenskap gav grund till överlevnad och kärlek. Jag borrade mig ned in under lakan och täcke och väntad på händer som skulle stoppa om mig och viska ett svagt god natt, sov gott.

Bosse 27 mars 2018.