Jag bryr mig inte, säger jag.

Jag bryr mig inte säger jag,
för om jag brydde mig
visste jag ändå inte vad jag skulle göra.

Men jag bryr jag mig, jag bryr mig,
jag bryr mig så in i vassen.

Jag bryr mig om barnen,
de vanliga, barnen, de ovanliga barnen, barnen som inte har något namn, alla barnen.


Jag bryr mig för att jag vill att de ska få växa upp
och bli glada, goda människor, fulla av kärlek.

Jag bryr mig om barnen,
de barnen som vi låtsas som om att de inte finns.

Jag bryr mig om barnen som ingen bryr sig om,
jag bryr mig, jag bryr mig, jag bryr mig.

Jag vet inte vad jag ska göra,
vad ska jag göra?

Jag bryr mig.

Om jag blundar och tittar åt ett annat håll
då finns de inte va?

Jag blundar hårt, hårt.

Barnen finns där och gråter.
Barnen finns där och skriker.


Barnen ropar efter sin mamma,
en mamma som skickade iväg dem,
för att hon inte såg någon annan utväg.

Jag bryr mig om att ingen bryr sig.
Jag bryr mig om att alla bryr sig mest om sig själva.
Jag bryr mig om att alla tror att allt är lögn.

Jag bryr mig.
Men jag bryr mig inte tillräckligt.