Det blir aldrig bra, dagarna flyter samman och jag försvinner allt längre iväg.
Den ljusaste dagen och den mörkaste natten tycks passera förbi helt utan mitt medvetande.
Det blir mörkt, sedan ljust. Men det ser jag inte, folk de pratar men jag hör dem inte. Det är kallt, men jag sträcker mig inte efter värmen.
Telefonens skärm lyser inte längre upp mitt mörka rum, ingen hör av sig.
Jag är så distanserad från verkligheten att jag inte längre håller koll på varken tid eller dag.
Jag är låst, låst i mitt eget huvud.
Det som vanligtvis bör slita isär en människas inre, rör inte mig i ryggen. Jag är kallare än snön på vår gräsmatta, du förstår inte ens.
Jag vaknar varje morgon och lägger mig varje kväll med tomheten tätt intill, den jäveln förstör allt.