Jag undrar om han tänker stanna, varför skulle han stanna?, tiden kommer snart berätta sanningen för honom. Där finns så många andra, andra som hade kunnat ge honom allt. Medans jag endast kan ge hälften. Hur ska jag kunna räcka till för honom när jag inte räcker till för mig själv?

Migränmedicinen hjälper inte, ännu inget svar på mitt blod. En del av mig är livrädd för vad som kan ligga bakom allt. Tänk om jag är sjuk, en tumör som trycker eller stress över problem jag skapat i mitt eget huvud. Den andra delen hoppas, hoppas på en bekräftelse av något jag länge misstänkt. Spelar dock ingen roll, nått är fel. Minnesstörningar, tidiga tecken på alzheimers?.
Det varma vattnet rinner längst ned för min trötta kropp och försvinner snart ner. Tvättade jag håret?, har redan glömt. Måste tvätta håret.

Det är så kallt, så mörkt. Inte ens den värsta tänkbara smärtan kan trycka sig igenom mig, om jag förlorar honom idag kommer jag vara densamma imorgon. Jag blir inte bättre, min envishet tillåter inte det. Livslust? Har jag en sådan?, jag var livrädd för döden innan medans jag nu önskar att bilen där framme tappar fästet och krossar våran, krossar mig.