Tomheten och jag

Nu ger jag upp en gång för alla, jag är så trött. Trött på alla regler, jag vill bort. Bort från detta helvete jag tvingas stå öga mot öga emot varje dag.
Jag har slått och jag har skrikit, men smärtan sitter kvar där djupt inom mig och slår tillbaka ännu hårdare oavsett vad jag gör. Jag kan inte leva såhär, inte en dag till. Jag är ingen svag människa, men trots det har skiten lyckats dra med sig mig ner till dess nivå. De säger att dem förstår,det gör dem inte.
Medans ögonen skriker av smärta tycks munnen säga något helt annat. Det gör ont att tänka, ont att se och höra. Jag vill inte se, hjälp mig. En kall vindpust drar igenom mitt hår,solen har börjat blekna långt där borta.
Det är en av de sämre dagarna idag,jag har numera väldigt få av de bra. Jag trycker ned handtaget och tar ett djupt andetag.
De tolv trappstegen upp till mitt rum känns som flera hundra. Klumpen i halsen växer och blir allt större, snart tränger sig tårarna igenom. Jag vill inte mer. Vad är det som händer med mig?, nu kan jag inte längre hålla emot. Tårarna rinner tungt ner för mina kinder,jag lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet, hoppas på att försvinna.
Jag skriker allt vad jag kan och kastar med täcket, det gör inget bättre egentligen. Jag vet att det inte går att skrika bort, men kroppen försöker allt vad den kan ändå. Kuddarna flyger omkring i rummet och nu känner jag inget annat än ren ilska. Frustrationen forsar runt i blodet och jag kan inte tänka klart, jag vill bara slå i sönder allt jag ser. Jag vill bara att det ska sluta,allting bara snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ilskan bränner i hela kroppen och känns ända in i benmärgen.
Med knytnävarna mot väggen försvinner jag sakta iväg och slagen mot väggen blir allt hårdare. Skinnslamsor fastnar på väggen och den vita tapeten färgas snart röd i ett märkligt vackert mönster. Jag slutar slå och sjunker ihop på golvet med darrande händer, jag känner ingenting.
Tomheten inom mig fyller rummet hela vägen upp till taket, jag sluter ögonen och hamnar i en djup sömn.
Jag vaknar av ljudet från pappas bil som nu rullat in på gården, han är hemma nu. Jag reser mig upp med darrande händer, tomheten och jag går hand i hand ner för de hundra trappstegen, jag tränger fram ett leende och hälsar glatt på min pappa som nu hittat till soffan i väntan på en kopp te. Trots att allt är hans fel, låtsas jag som inget.