Din hand greppade mig, höll min balans. Tre knivhugg i sidan och jag är svag nu.
Du höll mig runt midjan och lyfte väl halva min kroppsvikt. Jag vinglade.
Du höll hårdare.
Vid vägkanten, jag satt ner i ditt knä. Du strök handen över min rygg och blåste i min nacke. Kittlade mig med håret. La kinden mot min hals och andades min lukt. Försiktigt och diskret, som en tyst liten fågel som knappt märks.
Men den märks ju lite.
Småfåglar.
Jag satt där en stund, sedan gick vi vidare. Kanske kommer vi fram, kanske får vi vandra länge. Kanske ända tills någon kommer och hugger igen.
Jag ska ge dig något fint.
Du behövde inte stanna, men dina läppar viskar i mitt öra.
Och jag trivs i din famn.