Som för att förbanna himlen sträcker sig döda grenar mot skyn. Glöden i lägerelden falnade för dagar sedan. Med lera upp till knäna försöker jag ta mig fram mot en mörk horisont.

Scener från en svartvit krigsfilm utgör platsen för mina tunga känslor. Som om färgen runnit ner genom ett rostigt brunnsgaller. Tystnaden ligger som en stilla dimma över landskapet. Solens strålar alltför trötta för att orka igenom.

När min yttre värld alltför snabbt förändras, saktar mitt sinne ner. Synapser färdas genom trögflytande vätska. Min blick faller och gråten är endast en tanke bort.

Mina känslor lika ömtåliga som vingen på en dagslända. Så lätt går dom sönder och faller till marken. Som tunt porslin som någon stöter till.

Jag vill få färg i mitt inre. Byta ut lera mot grönt gräs, dimma mot morgonljus. Doften av död mot ljummen kvällsluft.

Jag vet att det finns platser där jag kan leva. Ställen där färgen flödar och leran har drejats till vackra vaser med blommor i. Dit vill jag!