Klockan var kvart över sju på morgonen när Stanislaw efter ett långt liv i exil på nytt blev sexton år gammal. Just nu, efter en lyckad strid mot milisen fick han order från regeringen i London att skjuta ner en människa som propagerade för kommunistiska kolchoser.

Han hukade sig ner vid den tunga kofferten med gamla vinterkläder som luktade starkt av malkulor.

Knapparna i mammas kappa liknade karameller och pojken hade lust att vidröra dem med tungspetsen. Djupt inne i fickan låg det gömda vapnet inlindat i en vit bommulltrasa. Det tänkte han ta med sig.

Han grubblade över fadern, som odlade tobaksplantor och sålde de torkade, väldoftande bladen med vinst, men aldrig kom hem med några slantar. Vinsten lämnade fadern i knajpan där han hade bjudit allehanda folk på vodka och komage. Därefter sov han ruset av sig i stallet. Fadern hade varit annorlunda när modern levde. Stanislaw orkade inte längre hålla henne kvar i minnet. Nu blev hennes ansiktsdrag suddiga och sakta smälte de ihop med hans mosters anlete.

Han tänkte på mostern, som blandade sig i politiken, och han undrade varför just den svåra uppgiften från London hade fallit på honom.

Stanislaw ville helst slippa lojalitetskonflikt. I stället ville han bosätta sig lång borta på en lugn plats på andra sidan havet. Han lät koffertens lock falla ned men ingen knall hördes, utan vinden svepte över honom med detsamma, piskade och slet i hans kropp.

Grabben befann sig tillsammans med sin kompis på det vida havet i en gummibåt, stulen från kasernens militärförråd. Han hade ingen aning om att Sverige låg så långt borta från Ustka och visste inte heller hur länge resan hade pågått. De hade kanske varit några timmar eller några dagar på havet. Vatten fanns överallt runtomkring och inget land i sikte. Innan Stanislaw svimmade av törst, hunger och utmattning bad han Gud om ett mirakel.

En murhög våg lyfte hans lekamen och slängde den som en uttorkad trädstam på sängen. På den uppspikade bilden som hängde över skåpet ledde en bevingad pedofil ett par vilsna syskon mot en trasig tvärbjälke slarvigt kastad över avgrunden.

Walesa knäböjde med ansiktet perverst tryckt intill påvens sköte och rosenkransen omringade ikonen av Jungfru Maria från Jasna Gora i Czestochowa.

Fyra händer rörde vid hans bollar. Tack gode Gud för detta under! Han blev bönhörd till slut. Tjugo flitiga fingrar på en balle. Rena julafton! Han befann sig på en liten diskret bordell. Hororna anammade tydligen Gods ord. Eller var det kanske, Gud förbjude, klostret med lösaktiga nunnor? I alla fall bar en av hororna nunnedoket.

God morgon! Är du vaken Stanislaw? Har du sovit gott?

Mannen ledde blicken från mig till en beslöjad Fatima, medan vi tvättade honom i armhålorna och ljumskarna.

”Är ni kåta flickor? Vem vill knulla först?” Nå, vad säger ni?”

”Vi säger ingenting. Ta ett grepp i sänggrinden i stället och vänd dig mot fönstret. Du har bajsat. Vi ska torka dig där bak.”

”Får jag ta på dig?”

”Nej, det får du inte!” svarade Fatima.

”På muttan bara, får jag känna lite, snälla. Det är så skönt.”

”Nu tar jag dig med våld”, hotade Stanislaw. Han drog i den svarta slöjan och blottade hennes hår, samtidigt som han förde in handen mellan hennes ben.

”Sluta nu!”?”Ni kan ju inte vägra mig lite kärlek. Det ingår liksom i ert arbete.”

Han började hosta och släppte sig. Det lät som en kort predikan eller en avbruten bikt. Sedan gäspade han stort och föll i sömn.

Fatima knöt ihop plastpåsen med den dyngsura blöjan, medan jag undrade om polacken verkligen skulle vara så snäll att han tog henne med våld?

Jag mötte hennes vaksamma blick bakom de tjocka glasögonen. ”Vad glor du på?” Hon rättade ilsket till slöjan och reste sig upp. ”Hit med kissflaskan!” ropade Ihab från rummet bredvid.?”Ta det lugnt! Jag är på väg till dig”, svarade hon.

Stanislaw rörde sig i drömmen, orolig för sin kompis som gick in i huset. Kort därefter kom kompisen ut med två starka gubbar. De knuffade in grabben i bilen och med en rivstart försvann de ur hans åsyn för alltid.

Det var klart att han inte ville. Han var trött på allt dödandet. Först tyskarna, sedan de egna. Man skall ha rätt till sin barndom. Fem år i kriget! Men mostern var ändå en hora. Nu var också den hemliga polska polisen efter honom. Han skulle inte ha varnat henne. Två pojkar från landet. Den ene försvann för alltid. Den andre väntade i gathörnet. Fimpen på trottoaren! Rena fyndet. Men tändstickorna gick inte att använda, så fuktiga var de. Det var en vacker blå tändsticksask med båten Wasa på omslaget. Om de bara kunnat läsa på sitt eget språk och förstå några ord på svenska. Må Gud välsigne den fiskare som tog hand om dem på Östersjön! Det var kanske Guds försyn att han inte gick in i huset. Men å andra sidan, vilken åsna svensken var! Han borde ha fattat att de inte kunde begära politisk asyl på den polska ambassaden. Eller hade han gjort det med flit?

Vi lämnade rummet. Fatima gick sin väg. En odör låg tung i luften och markerade hennes revir.

”Hit med flaskan, era fittor!” ropade Ihab

Medan jag kokade kaffe och bredde smörgåsar i köket, vaknade Stanislaw igen och såg sig omkring. Han var kvar på bordellen, men hororna syntes inte till, bara den konstiga människan som stirrade på honom. Mannen var gammal men inte helt obekant, som en avlägsen släkting eller någon som Stanislaw känt för länge sedan. ”Vad föreställer allt detta?” Han var misstänksam. UB, den hemliga polska milisen, var honom länge på spår och det är möjligt att de samarbetade med SÄPO. Han skulle vara försiktig och hade inte tvekat att försvara sig om någon hade attackerat honom. Stanislaw kände sig yr i huvudet och stel i nacken medan hans händer famlade efter vapnet. Nu förstod han vem det var. En krypskytt.

När vårdarna dagligen trädde in i rummet med frukostvagnen, brukade Stanislaw stå vid fönstret i brynja, utan byxor och utan kalsingar med en attrapprevolver i handen riktad mot dem.

”Stoj! Stanna där! Podaj haslo! Uppge ett lösenord!” skrek han vanligtvis.De hade alltid i beredskap en krowka som de tryckte mellan hans läppar och mannen lade då

attrappen på bordet. Han åt glupskt godiset och smackade och stönade helt uppslukad av

njutningen. Det var en polsk kola, som hans väninna Matilda, en liten skrynklig och förvirrad gumma, hämtade hemifrån. Hon brukade fylla skålen med godis varje vecka.

Men den här gången var det annorlunda. Stanislaw fäste blicken på oss som om han försökte skicka en varning.

”Zasadzka! Bakhåll på bordellen! ropade han. Medan hans hjärna långsamt sprängdes i små bitar föll han till golvet.

Han kom tillbaka från KS. delvis förlamad. Det enda han kunde säga efter stroke var ”blä blä blä”, och det kunde betyda vad som helst.

Under tiden som Stanislaw besökte den katolska mässan, tog jag en närmare titt på vapnet. Till min förvåning visade det sig att attrappen var en riktig Browning, och i magasinet satt en kula. Jag plockade ut kulan och visste inte vad jag skulle göra med den. Prästinnan föreslog att jag skulle behålla den. Jag bestämde mig för att alltid ha kulan med mig i den lilla jeansfickan, där man brukar gömma en extra kondom.

Alicja Lappalainen