Vi vet inte var vi är. Det stiger fortfarande, inte längre mer för var dag men stadigt på väg mot en oändlig ocean. Varningssignalerna om uppvärmningen hade strömmat in så länge att när de första rapporterna om jäsande hav kom togs de emot som en sen vän till en fest där energin redan gått ut i natten. Men sedan var de med; krisplaner, energiomläggning, havet rasar, syndafloden. Sedan steg det än snabbare. Största folkvandringen i modern tid, i all tid. En bredsida till samtliga kontinenter och all hjälplusta rann ut i sanden. Vart land för sig, var man för sig.
Men vi har blivit två på vår vandring. På vägar som för dagen verkar mest lovande för stigande höjder. Jagade av vågor som sedan länge suddat ut alla landgränser.
- Landet med tusen öar. Mark ser ut över ett hav av svart skum en morgon då diset klarnat för någon timme. Grantoppar, kyrktoppar och 3-G master sticker upp här och var. Vi har macktävling med våra mobiler. Vinnaren blir immun i dagens öråd. Visar sig vara bäst studs i min japan med sju ringar på vattnet innan den gör resten av it-bubblan sällskap.
Dagarna är tämligen enahanda med vandring i nordöstlig kompassriktning med avstickare då det finns möjligheter för matrov. Inte för att det finns någon att röva från längre. Området är sedan länge tömt i någon av de stora evakueringarna. Busskaravaner till utvalda zoner där ordning skulle gälla. Vi hade båda på varsitt håll lyckats hamna utanför varje buss. Ingen hade frågat om detta ändå inte var din buss och med känslan att det inte var någon akut nöd hade busslasterna farit iväg och så en morgon var det tomt. Tommare. Byarna var redan innan mer eller mindre avbefolkade här.

-Det är något speciellt att vakna upp till havsdoft på kalfjället.
Marks röst genom tältduken. Jag är kvar i drömmen. Smeker den jag inte längre kan röra, önskar henne död. Skammen i vaknandet gör mig stum. Jag minns inte hur jag talar. Känslan tar över jaget och i det skär samtidigt av reträtten. Jag sticker ut huvudet och andas. Mark sitter på en sten och prickar av nya upptäckter på sin fågellista. Trehundraklubben är passerad och var morgon lovar nya gäster ingen av oss tidigare sett. Att fågelskådning har kommit på agendan är mest en slump. I ett infall stoppade han ner ”Europas Fåglar” från hallbordet i ytterfacket på sin ryggsäck när han lämnade lägenheten för två månader sedan. Vi fantiserar över vad som simmar i våra rum nu.
Vår monadteater fortsätter vandringen mot högre höjder. Alla minnen och fantasier delas för första gången och riskerar inte att behöva skava mot verkligheten. Från en topp kan vi se fartyg som drivved med slocknade lanternor och varje kraft att driva dem i en bestämd riktning uttömd till sista droppen. Kapare på oljetankers som snart insåg att ingen kunde veta var de fanns och vad de ville ha i utbyte för sin last. Pengar hade tappat sitt värde, klippens tid förbi om än så bara för än en tid.
Vattnet i sig var inget större hot mot livet men slitningarna mellan människor på flykt hade på ett par veckor raserat alla samhällsstrukturer. Det fanns inte längre sjukvård, bara spridda sköterskor och läkare som i vissa fall gav en hjälpande hand om något kom dem förbi, i andra fall inte.

Mark tycktes känna igen sig.
- Jag kom här och fiskade med min morfar för en vecka varje år när jag var liten. Sen hade jag något bättre för mig en sommar och nästa vår kom inget öringsvykort med inbjudan.
-Fint, var har vi närmaste by? Vår guide i fågelvärlden var tillika vår guide i världen med sina begränsningar.

Tillsammans med Marks morfar kunde vi ringa in oss inom en tio mils radie. Känslan att ha fast jord under fötterna var behaglig men hade lite likhet med den gång jag gick vilse med min far under hjortronplockning. Jag lånade rädslan genom hans ansikte den dagem och lättnaden när vi efter timmars irrande i dimman hittade skogsbrynet.
Jag vet inte vad jag hittar tillbaks till denna gång.
Moln, framför dem mindre moln som ger djup himlen älskar. Marks svartlärka måste vara extra lycklig idag. Ryktet går fågelvägen om en himmel man inte glömma.