Till yrket är jag läkare. I snart två årtionden har jag utövat detta yrke som inte bara ligger mig varmt om hjärtat utan också innebär en stor personlig prestige för mig. I industristaden Manchester där jag är verksam är jag väl omtyckt och sägs vara en av de bästa och mest skolade utövarna av mitt yrke. Detta är inga ord jag skriver av arrogans och inte är det heller tecken på en begynnande narcissism och självgodhet. Detta är den allmänt vedertagna sanningen och den som av någon anledning skulle tvivla på mina ord kan med lätthet höra sig för bland stadens medborgare för att bekräfta denna bild. Jag skriver endast detta för att göra läsaren införstådd med vidden av min skolning och professionella utförande av mitt yrke. Otaliga är de patienter jag åtagit mig och tillika lyckats med precision bedöma deras symptom och definiera deras åkommor. I de allra flesta fall har jag även lyckats bota dem.

Till dess jag ställdes inför fallet John Moore. Jag minns mycket väl när jag mottog samtalet av nämnda Moores vän, en Mr Smith, en eftermiddag den tolfte september i nådens år 1889. Mr Smith, som var en god vän till nämna Moore och en ytlig bekant till mig, talade uppgivet om det osaliga tillstånd hans vän befann sig i. Hans stämma och med den uppgivenhet han talade, lät mig genast förstå att hans oro inte var ogrundad och att han sannerligen fruktade för sin väns hälsa. Jag meddelade honom därför att jag skulle besöka denna John Moore nästkommande dag.

Dagen därpå tog jag således en droska till kvarteren där min patient bodde. Dessa låg i de mer välbärgade delarna av staden, en bit ifrån arbetarkvarteren där jag mången gång besökt patienter. Mr Smith mötte upp utanför trappan till en tegelbyggnad. Innan vi gick in lät han informera mig närmare om det tillstånd hans vän befann sig i. Hans vän Moore var en välställd man som via ödets hemska nycker hade förlorat sin käresta i barnsäng och med henne deras dödfödda flicka. Detta hade naturligtvis tagit hårt på honom, men allteftersom månaderna gått hade han åter fått tillbaka något av sin forna glöd och hade åter börjat ägna sig med framgång åt sina affärer. Mr Smith hade spenderat mycket tid med sin vän under denna tunga tid. De senaste veckorna hade dock Mr Moores hälsa tagit en olycklig vändning till det sämre. Han spenderade all sin tid hemmavid, oftast i sin säng och den välvilliga Smith fruktade att hans vän drabbats av någon av de sjukdomar som härjade i staden vid denna tid.
"Sannerligen måste han drabbats av matförgiftning eller ett virus. Han låter mig inte komma nära nog, men jag tror han lider av en brännande feber."

När vi så kom in, möttes jag direkt av en lukt av dålig, instängd luft. Huset var närmast totalt mörklagt som när som på de sista glödande resterna från eldstaden där en brasa någon gång under dagen måste varit aktiv, samt ett stearinljus intill fåtöljen i rummet där min nya patient satt. Att han tycktes väldigt blek var det första jag lade märkte till. Det svarta håret var okammat och rufsigt, polisongerna vildvuxna och kinderna täckte av tredagars stubb. Trots att klockan närmade sig middag var han inte anständigt klädd, utan bar tofflor och en morgonrock av siden under filten han var inlindad i. Utan att titta upp började Moore tala.

"Ert besök må vara med välvilja och jag tvivlar inte på att den gode Smith förde er hit med endast mitt bästa i tankarna, men icke desto mindre är ni här förgäves. Jag säger er, att fysiskt är jag helt frisk. Min enda last ligger i att jag känner en otrolig trötthet , inte bara kroppsligt utan även, eller kanske framförallt, själsligt. Jag vill bara vila och återhämta mig, vilket jag flertalet gånger försökt göra klart för vår vän men utan större resultat. "
Under hela tiden han pratade lät Moore aldrig sin blick falla på mig, utan hade den fixerad på någon punkt framför sig. Fixerad är vid närmare eftertanke kanske fel ord, då hans blick var dimmig och otydlig. Med detta sagt vände han demonstrativt huvudet ifrån mig så mycket han förmådde och återgick till ett tillstånd av dåsighet. Jag fick knappt ut ett ljud av honom mer.

Vid flertalet tillfällen under en veckas tid gjorde jag besök hos min motvilliga patient för att studera hans symptom. I mina böcker, det tål att nämnas att jag har ett ganska rikt bibliotek, sökte jag finna svaren på hans lidande. Jag sökte både i mina böcker för kroppsliga sjukdomar så som i de mer psykologiska skrifterna om det mänskliga intellektet men något svar kunde jag här inte finna. Detta grämde mig oerhört. En tanke hade ganska tidigt börjat gro djupt inom mig, men då jag är en man av vetenskapen och håller den mänskliga forskningen högst av allt, ville jag till en början inte kännas vid den.

Efter åtskilliga timmar begravda i böcker utan resultat och då vetenskapen inte tycktes kunna ge något tillfredsställande svar började jag dock ägna denna tanke mer kraft och kom till sist att försonas med den. För en man av min skolning tog det sannerligen emot att behöva ställa en sådan diagnos som jag gjorde men efter dagar av grubblande och med nya studier av symtomen ur denna vinkel, fann jag det slutligen ställt bortom allt tvivel. John Moore led av ett brustet hjärta.