Jag grät så mycket den dagen du sa att du inte ville mer. Du tyckte helt enkelt inte att jag var värd att kämpas för. Jag var helt säker på att mitt hjärtat skulle komma upp med hulkningarna och önskade inget hellre än att det faktiskt gjorde det. Att jag kunde lämna mitt trasiga hjärta på trottoaren och bara gå vidare utan det. Precis som du hade gjort med mig. Jag stod mitt på Brogatan och grät så mycket att människor runt om mig nog hade börjat känna med mig.
När jag såg Julia brast det ännu mer. Hon kramade mig mitt på Brogatan. Hon höll mig så hårt intill sig.
Mellan hulkningarna sa jag, (väldigt otydligt, såklart):
"Släpp mig inte, släpp mig inte, släpp mig aldrig, snälla gör så att det går över. Jag kan inte stå här mitt på Brogatan och gråta såhär".
Jag minns att hon svarade: "Älsklingen, du kommer att sluta gråta. Du kommer att bli hel igen och dessutom, vad har man inte gjort på Brogatan?"

Hon hade delvis rätt, vad har man inte gjort på Brogatan?