också föll återigen mörkret över oss. och det som en gång för inte alls så länge sedan varit en uppsjö av glimmande ljus blev nu bitter tjära över framför allt mina ögon.

jag vet att alla djurena dansade när du återigen gav mig dina läppar, de du inte gett mig på så länge. gav mig allt som lärt mig vad passion var, dina läppar som passade så fantastiskt med mina.

inga andra ord behövs än sorgen, i en solig junidag precis när syrenen slagit ut. inget annat än sorgen sen du ännu en gång håvat in mig tätt intill ditt hjärta där jag vet att jag kvävs.
men min kärlek till dig kan inte förnekas,
den kan aldrig vara obefintlig.

också gav du mig dig tillbaka, såsom du inte gjort på så länge. jag minns mina fingrar instuckna i ditt hår, minns hur du viskade om att det var precis så det skulle vara. mina händer om ditt huvud, dina andetag inborrade i min bröstkorg.

DINA läppar, som du sa att jag aldrig mer skulle få erhålla.
och jag vet att en del av mig jublade när du lämnade mig strandad,
men en del av mig skulle aldrig mer finnas.

också föll återigen tyngden ner och landade på mina axlar, tyngden av allt jag minns och inte vill minnas - hur många du som upptar platsen i mitt hjärta. hur många gånger det har stampats på av dig, stampats på tills det krossats.

hur många brustna hjärtan som vilar i mitt sinne,
du som faktiskt lärde mig att älska.

men kärleken är ju just så, så förtärande, så otillgänglig, skadlig, passionerad. ville du bara älska mig igen så skulle allt sjunga och allt mörker skulle bli ljus.

inget annat kan älskas än du, eftersom dina läppar passar just så bra tillsammans med mina och dina ögon så forskande.
dina händer så starka att de kan hålla mig fast genom alla avgrunder som vill få mig att tippa.
dina stillsamma viskningar och söta näsa intill mitt nyckelben är så nära defintiv skönhet man kan komma.

och där vill jag alltid vara,
dansa genom livet i ditt omfamnande. det är därför du blir så otillgänglig, vi så otillgängliga för varandra. kärleken blir mer destruktiv än bara fantastisk.

för jag vet att dina händer instuckna i mitt hår aldrig kommer att bli en sanning att bygga en kärlek på.
inga andetag, inga läppar, inga tunga huvuden på dunkande bröstkorgar.

jag vet att du vill ha mig, och du ska veta att jag alltid velat ha dig.
jag vet att mina läppar för dig är ett snedsteg,
eftersom vi bara lyckas skada varandras sköra hjärtan när vi låter dem klappa ihop.

men du vet, älskling, att du har en plats här. och även om jag får leva med den tyngden på mina bara axlar,
så får den tyngden finnas bara minnet av dig lever kvar-
minnet av kärleken, älskade du.