All religion och politik är paradoxala ideal. Även det är så. Det kanske måste vara så, för att kunna innefatta alla och passa var och en. Men samtidigt inbjuder det till en sorts 'otro' och 'antagonism'. Förutom att ursprungstron på en religion eller politik som 'ren och fin', människor knappast kan vara just så fria och rena i tanken som en text innebär. Det är bara en av paradoxerna. Kanske den mest viktiga ändå. Som förklaring till varför människorna skiljer sig från att vara just 'äkta vara', brukar 'viftas undan' med 'människan försöker'. Det blir en bekväm ursäkt och varför skulle någon kunna alls kalla sig religiös och politisk, om det inte går att uppnå...? Där kommer ursäkterna in, paradoxerna och förklaringen om att människan visserligen 'vill', bara inte 'kan', utan mera 'utnyttja situationen.' Då blir det genast mer begripligt. Om människan 'låtsas' och 'går under täcket' av att vara.På det viset kan människor manipulera varandra och utnyttja enskilda som så gärna vill tro på en 'sak' eller ett 'högre syfte'. Skillnaden tycks även vara att medan en falang eller grupp anser att saker och ting bör och kan förklaras. Andra är mer inne på tesen 'hur kan det här gynna mig'. Det vill säga den som gärna vill veta och förstå sig på 'tricket', för att kunna smita in i och ut ur, kretser och sammanhang, så de inte blir 'kletiga' av ismer och idéer. En hel del människor undrar hur det går ihop att bryta mot regler samt lagar och ändå kalla sig 'troende' till religion, politik eller kanske båda?Det är en paradox i sig. Men som sagt, där kommer ursäkten in. De försöker, bara att den som säger sig tillhöra en tro som påbjuder en att 'avstå'. I människans inre och tillstånd, det utgör en minst sagt frestelse att bryta mot förbud, emedan det är en sådan njutning att just 'busa'. 'Frestelsen att 'busa', härjar människan och med människan. Det är frestelsen att 'busa' som styr, känslan av makt och njutning. Hur stor en religion eller politik än blir, utgör frestelsen en alltför stor njutning för att kunna leda till annat än 'otro' och 'avsteg'. Det är nog därför det finns så mycket skrivet, berättat om saken, på alla de vis, för att det finns en 'uppsjö av material' att ösa ur. Om det nu är så att människor hela tiden 'bryter mot reglerna', hur meningsfullt är det då med ismer och idéer, rörelser, tro? Som del människor säger, 'hur kul vore det att bryta mot förbud, om de plötsligt blev tillåtna?' Jaså, är det därför de finns. Jo, någon förklaring bör ju vara just förklarlig. Upplysande, fängslande, leda till övertygelse. Tänk och läs texten på norsk dialekt, eller ännu hellre, läs texten på norsk dialekt för en vän. Den personen kommer antingen sedan att A. Vilja önska dig till hetare nejder. B. Vilja hylla dig. Eller C. Vilja ge dig en 'outgrundlig blick' och gå ner till sjön (alternativt söka sig en sorts enslighet, oavsett vad den består i, ett 'agnostikerkloster'?) agnostikerkloster är ett sådant härligt ord. En begärlig paradox. En sorts motrörelse inom var möjlig rörelse. 'Upp till kamp emot kvalen'. 'Varje gång jag hör den visan vill jag falla in i kören av kval, du då känner jag för att 'skapa pytt i panna', 'lägga en pizza', 'låta kvällen tala sitt tydliga språk'. Kräkas upp min gårdag alltså. Vem har hittat på en sådan underbart idiotisk text? Pampig, knasig och stolt över att vara en levande paradox. Finns det något mera här? God natt, då.