Vad ska man vara lycklig för?

Räcker det inte att tassa fram och vara lite allmänt nöjd?

Eller en aning deppig.

Deppigheten känns som den är något att lita på.
Den står vid ens sida och sviker sällan.

Den där lyckan, den där bedrägliga lyckan är kort som en soluppgång.
(Om än, helt fantastiskt förunderligt underbar.)