På gatan jag satt
tiggde mig fram
ett eländigt liv

En skärv då och då
ett leende i bland
men mest likgiltighet

Jag satt där i ur och skur
kokhett ibland
iskallt ibland

Ett liv bland många liv
som har det som jag
ett elände en sorg var dag

Jag är spårlöst försvunnen
saknad av ingen
borta med en vindpust
till ingenstans

Minnet av mig blev kort
ingen bryr sig om en sådan
som min sort