Med osynliga penseldrag tar lätta vita tussar form på den ljusblå himlen över mitt huvud.

Många sökande sinnen före mig har blickat mot skyn och visst ger den perspektiv på min tillvaro. Genom årtusenden, där tragedier och komedier utspelat sig på jordens alla scener, har den lojt sneglat ner och gäspat lite lätt.

Solen och stjärnorna som ger oss liv och skapar små glimmande punkter i nattens slöja, är ovetande om vad vi släpar runt på, likt myror i en jättestack.

Jorden däremot kan inte finna ro när miljardtals munnar gapar efter mer, händer styr maskiner som skövlar dess skogar och slösar med dess nektar.

Till sist tar den breda motorvägen slut och stigen tar vid. Vi bromsar och kliver ur. Ut i den friska luften, där gräset kittlar oss under fötterna. Vi andas in doften av skog och förstår på något sätt att vi hittat hem.