Länge levde lusten.

Men långsamt blev den
till slentri ...
nej aldrig någonsin
slentrian,
mer till... en rutin.

En invand rutin
som ingen av dem ville
vara utan,
ungefär som gröten
till frukosten.

En onsdagsrutin
när Angelika och Anton
hämtades av farfar för att
delta i fotbollsträningen.

(Farfar begrep nog...)


Åren gick.
Plötsligt var barnen vuxna och utflugna.

Då stod de där en kväll i hallen,
hade beställt bord
på restaurang,
de hade något att fira,
28 år sedan de blev ett par.

Han i finaste, gröna skjortan,
den stramade något över magen,
men färgen fångade upp och
förstärkte ögonens gröna stänk.

Hon hade sminkat sig lite,
turkos ögonskugga och brunsvart mascara,
valhänt och ovant ditsatt.

Klänningen var ny och
inte helt perfekt,
för mycket mönstrad
för att hon skulle trivas
riktigt bra i den.
Hon kände sig fin och glad ändå.

Då, där i hallen, fick de syn på
varandra igen.
Så vackra vi är, sa de
när de
råkade titta
i den stora spegeln.


"Vi stannar hemma", sa de med en mun.

De avbeställde bordet, skyllde på magsjuka.

Många timmar senare
satt de i sitt kök, rosiga och lyckliga
och åt pulverpotatismos och fiskpinnar.
Det godaste de ätit på åratal.

De skålade för sin kärlek:
Länge leve lusten!