Det började tidigt i den romantiska ungdomens tid,när våren knoppades i kropp och själ.

En melankolisk drömmare som ständigt förälskade sig i det sköna,där största förälskelsen var i sin egen avbild,vilken han inte lyckades leva upp till och förlorade sig själv i en falsk självbild.

Den falska självbilden och förälskelsen där en hybris av grandiost narcissistiska anlag frodas kan liknas vid ett självförintande skadebeteende,som den sanna personen inte självförverkligas genom sina möjligheter,utan lever i en värld av symboler och utomstående förebilder,likasom en fiktivt påhittad eller förljugen persona,som försummar den som älskar honom,för den förljugna kärleken till sig själv.

Man är förvisso till viss del vad man tänker,men blir det först genom att i praktiken visa det.

Fotnot : Har här utnyttjat min "licentia poetica" att fördjupa och utvidga myten om den klassiska grekiska tragedin "Narcissus" med flera bottnar än som tidigare framkommit,som ringarna på vattenytan när man slänger i en sten