Tiden tar ut sin rätt och iväg den tickar
och jag inser att jag mer och mer saknar dina blickar
likaså dina vackra ord, underbara kyssar och ömma smek.
Kort och gott, jag saknar din fantastiska kärlek...

Tiden går och jag är för dig ett minne blott
ett faktum som för mig känns mycket, mycket rått
särskilt när mina känslor ökar när dagarna blir flera
medan du känner att du verkligen inte vill ha mera...

Ett fruktansvärt beslut du och jag tog
eftersom det mig en vecka senare slog
att jag älskar dig, så du får ursäkta,
jag mår kasst och alla mina drömmar är spräckta...

För ett halvår sedan du gav mitt liv en mening
och för en månad sedan du själv fann rening
medan meningen och livets ljus mig försvann...
Mitt liv blev ihåligt och mitt hjärta sakta förbrann...