Djupet i novembernatten
är oändligt,
jag sjunker sakta
djupare ner

Spegeln på väggen
och tomheten som svarar
Hon är bortom all längtan
bortom all tid
för evigt förlorad

Jag ser hennes leende
då hon första gången
tog min hand
Dessa bilder göms ej
av mörkret

Människorna omkring mig
säger att allt blir bra
och att tiden läker alla sår
Mitt sår blöder på nytt
varje ny dag

Att skönhet var så förgänglig
så skör och komplex
så otroligt förförande
Saknaden tynger min själ
som sjunker ner i djupet

I skydd av mörkret
går jag mot ingenstans
ingenting har jag att vänta
Här försöker jag bli hel igen
och åter finna min väg
Men jag glömmer aldrig...

* * *

Jag möter dig
och du ser in i mina ögon
Du raserar alla mina
försvarsmurar,
jag känner mig öppen
och utlämnad

Du ler bara snällt emot mig
som om ingenting kunde
skada mig,
som om din godhet
var en självklar del
av livet

Jag hör mig säga:
- snälla försvinn inte!
Du tittar ner och säger det
oundvikliga,
att du måste bege dig iväg

Att måla din skönhet i bilder
är lika svårt som att fånga
ångestens tårar innan de faller
mot min kind –
Frånskilda för alltid
tvingas jag leva med en döende
bild i mitt hjärta av livets godhet
som kunde blivit min räddning

Jag vågar inte se resultatet,
det skär så i mitt bröst
det smärtar så djupt i min själ
att det sliter mig samman –
men jag fortsätter gå

Jag önskar bara
att det fanns fler av den sort
som brinner för lågan,
som finner hoppet i varje själ –
och som vågar ta ett steg
trots att det omöjligt går att se
om den tunna isen bär för två