Den monotona armrörelsen som förde skeden mellan cornflakesskålen och min mun började irritera mig så till den milda grad att jag fundera på att äta någonting annat. Det kom som en chock först. Det gör det alltid. Skeden gnagde sig in bakom ögat och med ett enkelt knyck med handleden rullade ögonkulan iväg över golvet med mig i hasorna medan tårarna strömmade ur min enda kvarvarande tårkanal. Den fick sitta kvar, om än bara temporärt.

Det var stor uppståndelse efter \"olyckan\" med ögat. Kommunen skickade mig broschyrer om stödgrupper och när jag besökte en heminredningsbutik i syfte att införskaffa mig kompletteringar till min servis erbjöds jag även ett porslinsöga. Butiksbiträdet öppnade en liten box och visade mig. Det såg verkligt ut. Det var brunt. Mitt eget var blått. Jag gick med på att använda ögonlapp för att inte dra till mig allt för mycket uppmärksamhet. Svarta hål har en oanad attraktionskraft.

Mor kom på besök till min lilla lägenhet. Eftersom jag var ett öga kort ansåg hon mig oförmögen att sköta om mitt eget hem och gav sig, med dammvippa som värja, in i oredan. Hon slog sig genom högar av pizzakartonger, dammade av bokhyllan Egon, bäddade min säng och sorterade diverse samlarobjekt i byrålådor och kontrollerade innehållets datumstämplar. Ett par strumpor såg slitna ut och hamnade i soptunnan. Någonstans häromkring måste hon ha hittat en tupperware-burk.

- Johanni! Vad ska detta föreställa? skrek hon på sin väg in i tv-rummet där jag satt och lyssnade på nyheter för hörselskadade. Mitt öga spanade ut genom ett fönster.
- En stundsboll, svarade jag nonchalant varpå mor släppte saken i golvet.
- Den studsar inte, sa hon.
- Den är väl punkterad, svarade jag.
Hon böjde sig ned för att plocka upp saken. Greppade tag i några nervtrådar och lät själva kulan hänga nedåt, med en blick som aldrig släppte golvet. Jag förstod att hon ville ha ett svar på varför jag hade sparat ögat och varför jag inte berättat om hur det verkligen hade gått till när det lossnade. Plötsligt insåg hon osannolikheten i min historia i vilken jag attackerades av en albatross. En albatross hade troligen svalt hela huvudet.

Mor stod still en stund och tittade besviket på mig, sedan gick hon utan att ta farväl. Då gjorde jag likadant med mitt andra öga. Det gjorde mer ont den här gången. Den största tillförseln av adrenalin som följde efter chocken förra gången uteblev. Jag letade mig ut ur lägenheten, knackade på hos en granne och bad henne skjutsa mig till sjukhuset eftersom jag själv skulle ha utgjort en usel bilförare i mitt nuvarande tillstånd. Hon bandagerade mitt ansikte och körde mig till bussen. Jag gick på 12:an. Det var fel buss. Jag kunde inte annat än gå av på fel hållplats som låg i närheten av ett badhus. Jag kände doften av klor och letade mig fram till receptionen och sedan vidare till bubbelpoolen.

- Du har en binda i huvet, sa en man. Jag kan tyvärr inte berätta hur han såg ut men han hade en rejäl resonanslåda och hade säkert hår på bröstet men inte på hjässan.
- Ja, ungefär, svarade jag.
Han var den enda som hade vågat slå sig ned bredvid mig i bubbelpoolen. Jag hörde röster som viskade bakom min rygg och klafsande fotsteg. Det är skönt att få vara i fred.
- Du kan väl inte se något med den där saken för ögonen?
- Jag kan inte se något utan den här saken för ögonen heller.
- Så då kan du lika gärna se dum ut?
- Ja, ungefär, svarade jag ointresserat.
Han hette Anders och hjälpte mig hem senare. Jag visade honom aldrig mina tomma ögonhålor. Han skulle aldrig förstått.

Det tog ett tag innan man vant sig vid att leva utan syn. Jag köpte ett par av de där bruna porslinsögonen via heminredningsbutiken och jag knackade ofta glatt på dessa med kniven när jag gick på restaurang. Jag gick aldrig ensam men såg ingen annan där.

Det slutade inte med ögonen. Jag insåg att jag kunde hyvla av långa delar av min hud på valfri kroppsdel så det gjorde jag. Sorterade skinnremsorna i tupperware burkar märkta med maskeringstejp i olika mönster för att jag skulle kunna veta vilken burk som var vilken. Två för varje ben och arm, en för fotsulorna, en för kinderna och så vidare. Jag tog ur porslinsögonen och slutade följaktligen att gå på restaurang.

Mor ringde ibland för att höra hur det var med mig. Jag sa att det var bra och sen sa vi inte mer. Kommunerna skickade broschyrer om stödgrupper som jag inte kunde läsa utan ögonen i burkarna. Personliga assistenter knackade på ytterdörren men jag vägrade att öppna.
- Rädda er själva, brukade jag skrika åt dem. Det tyckte de var en bra idé och gick sin väg.
Jag gick ofta in i mina möbler så dessa gjorde jag mig av med, en efter en. Soffan, sängen och TV:n behöll jag. Jag bytte ut cornflakes mot müsli. Det är nyttigare och får kroppen att läka fortare.

Till slut kunde jag inte längre lägga remsorna i rätt burkar eftersom jag saknade hud på mina fingertoppar och i den vevan anlände kommunalanställda till min lägenhet och bräckte upp dörren. Jag hälsade dem välkomna men de tog hårt i min läkande hud och bar iväg mig till en bil och förde bort mig utan att någonsin fråga mig om min åsikt.

Jag kunde inte se hur byggnaden såg ut men skrapade en hand mot väggen. Det var tegel utvändigt och det luktade lypsyl invändigt. De gav mig ett spartanskt möblerat rum, med en TV. Jag satte på den och slog mig ned i sängen. En munter hallåa meddelade att det nu var dags för nyheter för hörselskadade. Det såg jag inte på.