Från våtmark till skrumpen mossa över sten när torkan följer efter i spåren av floden. Det känns som att jag har sprickor i mina ben, som fylls av vindens blås och som sliter bort orden - jag kan inte säga vad som skulle ha sagts, att tvättas ren är tvåfalt, jag har inga kort kvar att lägga på borden. Inga fickor att tömma, inga drömmar att drömma, inget lås på dörren och utanför finns bara asfalt (ingen len nylagd utan gammal skrovlig som grovsalt) som väntar för att se om jag kommer råka skrapa upp mina ben när jag trillar.
Att trilla är nu inte helt fel även om det är läskigt ifall man istället för att slappna av blir alldeles stel - men det kan vara nyttigt till viss del. För att sakta ner när allting sker på samma gång och för att få perspektiv på hur världen ser ut från en annan del när det känns som att jag inte har så bra koll på vart jag ska eller vad jag vill vilja men likförbannat inte kan sitta stilla. Jag får ställa mig upp, sen står jag och ler för jag hör fågelsång och då känns allt som det ska fastän jag ibland har farit illa och trott på min egen synvilla för jag är en jävel på att skapa en scen där lorten inte syns för den har jag gömt djupt i jorden så att du ska tro på orden jag inte borde säga utan istället glömma.
Du kanske tror att jag gör det iskallt men när jag tittar bort kan du kanske förstå att mitt hjärta är den sortens som ömmar för allt det svåra och vill stryka dig över kinden och även om vi alla har våra men så är det viktigt att jag hittar metoden, för att slippa tejpa såren som oundvikligen kommer med åren när mina ömma ben isar i vinden.