Politik är bara ett spel för gallerierna. Det parti med de skönaste illusionerna för hur samhället skall bli bättre vinner flest poäng av allmänheten. Får ”förtroende” att bygga upp vårt krackelerade välfärdssamhälle. Makt att skapa de samhällen vi alla drömmer om. Där ”alla” ska få ha det bra och få lika värde med mera med mera… Ja i dessa ordalag går löften om fler jobb, bättre sjukvård och en tryggare tillvaro. Var gång det är val uppstår samma fenomen. 

Nu senast var det löftena från höger som fick flest napp. De hade bland annat löften om fler jobb och mindre skatter. Men så snart rösterna var räknade och mandaten fördelade började alla undantag radas upp. Bidrag här skall sänkas samtidigt som avgifter där skall höjas. Det är lätt för er mina goda politiker att sitta och spara pengar på sänkta bidrag. Er framtid är ju tryggad med miljonbeloppsfallskärmar. Så det är klart NI kan spara pengar. Allt som behövs efter ett snedsteg från er sida, är ett samtal och er fallskärm vecklas ut. Den gör er sedan ekonomiskt oberoende för resten av ert liv. Så ni kan i lugn och ro dra er tillbaka och slicka era sår. Sår som troligen bara är små små rispor. 

Löftet om sänkta skatter visade sig i första hand gagna dem som redan badar i pengar. Ju förmögnare du är ju mindre skatt behöver du betala verkar vara era ledord. För varje öre är ju så viktigt för att nästa miljon skall kunna bli verklighet. Visst visst är pengar det viktigaste i era liv så är de väl det då. Men de personer som lever på marginalen skall bli än mer bidragsberoende. Frågan är bara hur det skall gå till då bidragen dras in ett efter ett. 

De jobb som så storartat lovats kanske kommer, men vilka är det som får ta del av dem? Vad händer med alla dem som söker jobb på jobb men utan att få något? Deras ekonomi som redan är marginaliserad blir än mer ansträngd. De som inte ens kan ta ett jobb, vilken framtid har de undrar jag. De får inga bidrag, tvingas betala stora summor i avgifter. Så hur har ni tänkt hjälpa dessa medborgare? Bygga nya fattighus där de får klara sig bäst de kan på allmosor från generösa donatorer kanske? Jag vet inte, men ibland undrar jag.

Reinfeldt har du och dina partikamrater någonsin funderat på hur det skulle kännas om ni inte kunde hävda er rätt till ett drägligt liv. Funderat över hur det skulle kännas att sitta helt i händerna på någon annan och dennes/dessas beslut om er framtid. Eller tänk er att inget hellre önska än att få jobba, men inte ha de förutsättningar som krävs för att utföra det utan hjälpinsatser från samhället. Skulle det kännas OK att veta att ”jag kan inte jobba, jag måste betala avgifter för att jag ligger samhället till last”. Samtidigt som du vet eller på något vis känner av allt detta, så vet du att det inte finns nog med pengar för att klara av dessa krav och förväntningar. Jag skulle vara tacksam om jag fick veta vad dessa personer skall ta sig till. Ska det lägga sig ner på gatan och självdö? Eller är fattighuset den nya lösningen genom vilket vi skall kunna rädda vårt ”fina” välfärdssamhälle från undergång.

Det Jag vill visa dig statsminister Reinfeldt och dina partikamrater med dessa rader. Är att ert partiprogram för att förbättra samhället på sikt kan komma att leda till ökade klyftor mellan rika och fattiga i vårt land, samt att ert program i första hand gynnar de som redan lever i överflöd och sätter de som lever på marginaler i en än mer utsatt position. 

Så det kanske är dags att stoppa uttalanden som ”Sverige är ett av värdens mest jämställda länder” åt sidan och fogligt ställa in oss i leden utan att protestera över de orättvisor som NI och samhället nu kan komma att serverar oss.