Ett täcke av tät ångest ligger över min livsinställning att jag inte ens är värd att vara en del utav mänskligheten.

-Det börjar bli dags att ge sig av.

Häxblandningen ger mig tillfällig lindring ifrån de variga, stinkande och öppna såren som jag girigt frossar i, och lever i.

Jag börjar med osäkra steg gå neråt på en slipprig stentrappa i en oändligt stor värld fylld av ”Hades” närvaro & där total brist på ljus råder.

Jag söker en port.

I skuggorna skymtar ett skepp, den fettlösliga blandningen har stött på patrull.

I ett ovist och hopplöst tillstånd där tid slutat existera, stävar skeppet vidare ovanpå den del av mig som jag föraktar mest, den del av mig där ångest - bitterhet - självömkan - hat & förakt bor.

Jag har blivit mager, tunn, utmärglad & smutsig när skeppet slutligen når sin kaj.

En trygg gestalt ger mig en hjälpande hand.

Sedan klär han på mig en bländvit skrud.

Jag tittar honom i ögonen och nickar utan att säga någonting.

Han gör en svepande gest och ”Babylons” port öppnas.

Jag vänder mig om & tar farväl och följer honom in till Hans Rike.

Jag behöver aldrig mer ”Jaga Draken”