Mor
idag skulle jag
verkligen vilja
ringa till dig
och prata en
stund.

Det är länge sedan
du dog,
så de är inte möjligt.

Det är så att ingen
känner mig
så
väl som du gjorde,
inte ens jag själv.

Inte för att det
hade tagit bort
mörkret i november.

Det hade varit
lika mörkt
om jag hade fått
prata med dig.

Jag har din bok
här bredvid mig,
den som du skrev
till oss om ditt liv.

Jag är så glad över den.
När jag läser
i den hör jag din röst
inom mig.

Röster, det är något
konstigt med dem.
En röst glömmer man
aldrig någonsin.

Jag minns en sak
särskilt väl som du
brukade säga när jag
suckade över mörkret:
"De e bara lidegrånne
ti , sin vänner de å bler ljusare".

Nu ska jag titta lite i din bok.