Jag har mat, värme, vatten, en TV, 49 tum, och en massa filmer. Böcker har jag och denna mobil, en Samsung 8. Har en skön säng, och överlag bra personal. Brandlarm i taket och elektriskt ljus. Det är rena lyxhotellet. Vad jag saknar dock är mellanmänskliga möten. Jag fryser om själen då och då. Det känns som att inte existera, en existentiell nödsituation, och jag ber till Gud, och får ett gensvar tror jag. Lugn Johan, ge inte upp för du har vänner... Men varför ringer ingen till mig då? Jag har väldigt mycket att ge till människor. Jag vet absolut vad kärlek är. 

Tänker på uteliggarna i landet, jag tänker på dom psyksjuka, missbrukande uteliggarna. Livets absoluta nollpunkt. Jag ber för dom.
Den allra hemskaste fattigdomen är ensamheten. Jag känner ibland när jag ligger
i timmar på sängen att jag börjar bli gränspsykotisk. Jag ber till Gud, som är min närmaste och trognaste vän, och så känns det bättre. Jag väntar på att få ett boende utav kommunen. Problemet är att jag har ställt till med två bränder de senaste fyra åren, när jag har varit väldigt psykiskt sjuk. Ingen människa har kommit till skada och det var jag inte ute efter heller. Kommunen kan därför i värsta fall neka mig bostad. Det orkar jag inte föreställa mig. Å andra sidan så kan jag i längden inte bo här på rättspsyk. Jag kommer att, om det blir kris i framtiden, larma efter hjälp.
Det kommer inte bli någon mer eldsvåda.
Jag betraktar mig själv i spegeln och ser hur sliten och härjad jag är. Jag har åldrats de senaste åren. Jag funderar på om djävulska, demoniska krafter terroriserar mig. Jag är hellre lite paranoid än aningslös, naiv och godtrogen. Jag minns bara korta fragment av vad jag drömmer på nätterna.
Förr så mindes jag i detalj vad jag drömt.
Det kommer många berikande sanningar i drömmarna, och det är beklagligt att jag
missar det. Att få ihop dag och natt.
Så vad består vården av här? Jag träffar
en bra psykolog en gång i veckan.
Har kvartssamtal med skötare måndag, onsdag och fredag. Så vad GÖR jag hela dagarna då? Läser, skriver, försöker att meditera, tar en promenad, tittar på film. Försöker komma in i ett kreativt tillstånd, vilket jag lyckas med ibland.
Jag tänker på döden, undrar hur varandet
är där på den andra sidan. Vad GÖR man
där när man inte har någon fysisk kropp?
Jag vill inte ta livet av mig. Känner att jag
inte är klar med jordelivet, jag har så mycket
att ge och få. Dö ska man ju göra förr eller senare ändå. Överlevaren är den störste rebellen. Envis är jag som en oxe, jag ger aldrig upp. Kärleken är det vackraste och det starkaste som finns. Kärleken är miraklet.