Den homosexuella mannen med ett näst intill läskigt välklingande namn har äntligen lärt den 10-åriga flickan hur hon ska klä sig. Han bor tydligen i Milano och där är alla snygga, tjejerna är jättesnygga och smala, jättesmala. Det vet hon. Med mascara från Paris, läppglans från Italien och ögonskugga från ”vart det nu var” kan hon till sist kasta sig ut i storstadstrafiken. Mobiltelefonen av senaste modell spelar en häftig ringsignal i handväskan. Logotypen kostade flera hundra, väskan tillverkades för mindre än vad det kostar att skicka ett SMS av en jämnårig i ett hemskt land, men det har ingen sagt till henne. Inte för att hon skulle bry sig så mycket, man måste ju ha en annars kanske man blir utan kompisar. Precis som den där tjocka flickan i klassen, hon som inte har förstått att det är okej att äta hamburgare men att man inte ska behålla dom. Bara några år tidigare skulle orden hon använder när hon svarar fått de flesta att kännas sig fruktansvärt förolämpade. Det är hennes bästis. Samtalet glider mellan den snygga popstjärnan med hår på bröstet och om deltagarna i dokusåpan faktisk låg med varandra på tv igår.

Väl framme vid snabbmatsstället lägger hon på. Till frukost blir det bara lite vatten. Visst skulle det vara gott med hamburgare men eftersmaken känns redan när hon tänker på det. När hon slår sig ner har bästisen redan hunnit dricka upp halva sin frukost. Dom träffas nästan alltid här. Det ligger en konstigt varm känsla av trygghet över den stökiga lokalen, ungefär som ett grumligt minne från barndomen. När hon fyllde sju fick hon en röd ballong med en stor gul bokstav på av clownen, han är snäll och rolig det har hon sett på tv. Hennes kompis viftar stolt med det senaste numret av tjejblaskan och skriker ”Ja, sa ju att hon va’ flata” samtidigt pekandes på framsidan. Pop-tjejen på bilden har en glasaktig blick och rocken roll eksem i armvecken. Mot hennes högra axel lutar sig en sån där jättesnygg och jättesmal tjej, antagligen från Milano. Rubriken över bilden talar sitt tydliga språk, ”Mer än bara vänner?”.

Lite längre in i lokalen sitter en medelålders karriärkvinna och sätter nästan kaffet i halsen. Det är inte flickornas glada rop som styr kaffet mot vrångstrupen, även om hon tänker att hennes ungar aldrig skulle få prata så, om hon hade några. Inte heller deras klart felaktiga bruk av ord som normalt används för att beskriva kvinnor med gatan som huvudsaklig arbetsplats får henne att reagera. Det är snarare att hon råkat få ögonkontakt med den äldre mannen som suttit i stort sätt orörligt vid bordet mitt emot. Med en snabb korrigering riktar hon om blicken så att hon än en gång kan läsa det fantastiska erbjudandet som affischeras i hela lokalen. I ögonvrån uppfattar hon att mannen har börjat röra på sig. Han verkar vinglig. Säkert en gammal alkis, tänker hon. Sju år tidigare dog den gamle mannens fru, men det är inget som kvinnan vare sig vet eller egentligen bry sig om. Den gången fick han ont i bröstet och svårt att andas. Det var panikångest sa läkaren och så fick han prata några gånger med en terapeut. Den här gången var det inte ångest, även om han hade gott om det också.

Flickorna kom lite för sent till skolan, men det gjorde ingenting. Ambulansen kom också lite för sent, men det gjorde inte heller så mycket. Dom hade ju något otroligt spännande att berätta om. ”Anna Murkowski är flata.”