Det är becksvart av bitande kallt, murarna sträcker sig högt över marken på den inhägnade ytan. Han sitter där lutad mot de skyddsmurar han byggt upp under flera år, han känner sig skyddad bakom den fasaden han rest mot omvärlden, mot alla i hans närhet. Plötsligt så ser han en kvinna stå mitt framför honom i mörkret.. Han tänker för sig själv “Vem är hon?”” Vad gör hon här?”” Hur kom hon ens hit?” Hon ler mot honom och samtidigt så tänder hon en liten låga, för varje gång hon tittar upp från lågan och vänder blicken mot honom så växer sig lågan lite större, lite starkare. Han känner värmen mot sina kalla händer, det känns behagligt. Han kan inte släppa henne med blicken och tankarna blir allt fler “Varför stannar hon här?” “Varför vill hon vara här med mig som sitter själv bakom de här murarna?”, vid det här laget så har den lilla lågan blivit en väldigt mysig brasa som värmer hans frusna inre. Han sitter fortfarande där på samma plats, helt stilla likt en staty och bara begrundar den vackra kvinnan i tysthet. Det sprakar behagligt från brasan och han ler för första gången på väldigt länge, inte för att någon sagt något eller för att det vore det rätta att göra, utan för att det känns bra, han känner en glädje över att kunna ta nästa andetag. Hans kamp är över, han överlevde den här prövningen, men inte själv, den hade aldrig tagit slut om inte den främmande kvinnan tänt den där lilla lågan som sen växte sig stark, som skänkte värmen till hans bröst och åter gav honom energin att resa sig. Han går fram till henne, dom tittar på varandra, hennes blåa ögon lyser verkligen upp till lågorna som dansar i mörkret, han sätter sig ned bredvid henne och lägger armen om henne. En tår rinner ner för hans kind, han är inte ledsen, han är bara så lycklig så han inte kan rå för det.