Det gör lika ont var gång jag påminns om
Hur hårt vissa minnen rotat sina ärr i min själ
För någonstans vill jag ju tro på att det är 
Så som ordspråket förkunnar
*Att tiden läker alla sår*

På något vis blir det kanske så trots allt
Men ännu har jag ärr som bara läkts på ytan
De som brister gång på gång utan större hjälp
Än en bild eller ett ord som väcker gamla minnen till liv

Ondast gör det dock gånger som dessa
Då en fickkniv på ett eller annat sätt kommer i min väg
För under en lång tid var det just en sådan kniv
Som gav lite lindring åt min själsliga smärta
Genom att tränga igenom min hud och färga den röd
Röd av blod som fick symbolisera själens rening

Det är inte fickkniven i sig som jag räds
Utan rädslan och även smärtan jag känner är
Att vad skulle jag göra om jag höll den i handen

Skulle jag så som mitt förnuft säger mig stå emot
Låta fickkniven förbli just det den är en kniv med många funktioner

Eller skulle känslan av att kunna se det renande blodet 
Åter en gång få rinna ur ärret på mitt ben locka mer

Jag kan inte svara så länge jag undviker fickknivar
Men någonstans i mitt hjärta känner jag mitt eget tvivel

På att mitt förnuft som säger nej åt självdestruktion
Är starkare än min undertryckta längtan att än en gång
Få känna svalt stål mot mjuk hud och se själens renande blod
Bilda de tårar jag ännu inte förmår gråta med ögonen