I mina ögon glimtar minnen från förr. I mitt rörelsemönster sitter känslor kvar från förr. Mina händer skriver om sådant från förr eller om sådant som aldrig hänt och aldrig kommer att hända.

Mina läppar säger mjuka saker, jag vill att dom ska fastna någonstans. Men dom sprids med vinden, som allt annat.

Vinden den tar oss. Med storm.
Stormvind.
Vindstorm.
Vi tappar bort och tappas. Vill bli hittade, men inte visa oss sårbara. Vi står och ber på våra bara knän, pussar våra käraste på fötterna, men slår kinden till.
Se mig aldrig, hör mig aldrig, ta mig aldrig.
Men välj mig.
Hela mig.