Jag lever inte samma liv som er.
Jag ser inte samma saker som ni ser.
Jag finns i en egen världs.
En liten flicka tog mig med på sin färd.
Hon lovade mig kärlek och lycka,
Och jag trodde henne, så oskuldsfull, kunde man tycka.
Vi kom till den allra djupaste dal,
Där fanns dimman som förledde mig till mörkrets kval.
Jag har aldrig hittat ut, men tänkt att det måste finnas ett slut.
I mörkret finns alla demoner.
De lyser starkt, som neonikoner.
Det enda de gör är att klösa och fresta.
Innan hade jag trott att jag skulle klara det mesta.
Men mörkret har mig långsamt brutit ned,
Gröpt mig ur med en liten slö sked.
Demonerna håller på att vinna.
Jag vill mer och mer försvinna.
Jag behöver hjälp, att ni inte ser.
Annars finns jag snart inte mer.