Det är så svårt det här med livet.
Som när jag stod i klätterställningen och undrade om jag skulle klättra högre eller klättra ner.
Ena tanken var att det var väldigt onödigt att klättra högre, varför skulle jag försöka bevisa något för mig själv, det skulle bara vara jobbigt och göra ont om jag ramlade, i värsta fall skulle jag kunna bli förlamad, man har ju hört skräckhistorier, om folk som skulle oskyldigt dyka och hamnade snett och bröt ett antal ben,varför skulle jag vilja riskera mina ryggkotor för något så narcissistiskt som en självförtroendekick?
Andra tanken var att jag var en feg konservativ stackare som aldrig någonsin skulle kunna leva ut om jag inte klättrade upp. En sådan som lever sitt liv i slentrianisk gråskala och duschar exakt samma klockslag varje dag,kom igen,idiot,det är bara en liten grej, sluta tänka,våga chansa, man får roligt och mår bra av att klara någonting.


Så jag stod kvar där tills någon ropade att vi skulle köpa läsk.
Så är det alltid för mig. Alltid fast i mellantinget. En dag kommer jag skjuta mig själv för att alla val är så svåra. Eller så skjuter någon annan mig, eftersom jag är så irriterande och inte kan bestämma mig,