smärtan gror ett djupt hål

ett vacuum av levande död

skrika in i en kudde

apatiskt kippa efter luft

tårar som rinner helt i tystnad 

slutkörd, fast fasen skall tas igenom

Kroppen skriker efter föda men är inte mottaglig 

obeskrivligt helvette där optimismen

måste ta plats, den kräver sin idiotiska rätt

till att inte låta andra eller kroppen ta ner dig, 

överlevnad för plats någon gång mer

om dans, kärlek, ömhet och havet med sol. 

mitt  i allt kommer tankar på hur man avmaskar kärlek 

den som inte är till någon nytta, hur har man gjort i alla tider?

älskat av, avälska om att dra upp den perfekta tröjan när den är klar

efter allt slit. Alla noggranna mönster. Att dra upp den går fort,

garnet är något förstört men det går att göra något fint igen, kanske en vackrare silhuett

Ett nytt mönster, lite mer jobb, lite mer av allt. Den blir fin men med 

bucklor ich mönster av tidigare avig och räta. 

Att av maska kärlek 

gammal vante, gammal tröja

Att av maska ny kärlek,

innan den ens blivit det den skulle enligt 

den perfekta beskrivningen.

Fel storlek på stickorna förstörde allt eller?