Någonstans
en gång

flöt min själ ut i oändligheten
upplöstes i ett moln av vattenpärlor
dansade runt i en virvel av vind
spottades ut ur månens mun
maldes sakta till stoft

togs av en stjärna i handen
löddes samman än en gång
fann litet ljus i fjärran sång
lysste till en annan röst
med stilla ord av sällsam tröst

landade åter i verklighetens kantiga värld
på väg i slutgiltighetens färd
mot det land som ingen känner
bland alla bortgångna vänner

fann att ett liv måste levas
tills natten och mörkret sätter sin
svarta punkt.